Titel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Författare: Suzanne Collins
Originalets titel: –
Serie: The Hunger Games #0
Sidor: 517
Förlag: Scholastic (2020)
Utläst: 17/4
Handling
It is the morning of the reaping that will kick off the tenth annual Hunger Games. In the Capital, eighteen-year-old Coriolanus Snow is preparing for his one shot at glory as a mentor in the Games. The once-mighty house of Snow has fallen on hard times, its fate hanging on the slender chance that Coriolanus will be able to outcharm, outwit, and outmaneuver his fellow students to mentor the winning tribute.
The odds are against him. He’s been given the humiliating assignment of mentoring the female tribute from District 12, the lowest of the low. Their fates are now completely intertwined — every choice Coriolanus makes could lead to favor or failure, triumph or ruin. Inside the arena, it will be a fight to the death. Outside the arena, Coriolanus starts to feel for his doomed tribute… and must weigh his need to follow the rules against his desire to survive no matter what it takes.
Vad jag tycker
Jag har väldigt blandade känslor när det gäller denna bok. Det fanns saker som jag tyckte var intressanta, men sen fanns det också några saker som drog ner betyget. Sen ska jag också säga att jag nog inte hade så höga förväntningar på boken då jag läst mycket negativt om den, men riktigt så dålig tycker jag inte att den är.
Jag kan börja med det jag gillar. Det jag framförallt tar med mig från läsningen är utvecklingen av Panem och huvudstadens makt över distrikten. Det var intressant att läsa om hur de tidigare Hungerspelen såg ut och hur man kunde se aningar om hur spelen skulle utveckla sig i framtiden. Sen var kontrasten mellan Snow och en del andra karaktärers inställning till maktfördelningen intressanta att läsa om, likaså hur propaganda användes. När jag läser detta inser jag att det i stort sett handlar om makt, vilket jag tycker är ett intressant ämne som det går att vända och vrida mycket på.
Det finns dock några saker som drar ner betyget. För det första är det relationen mellan Lucy Gray och Snow, tyckte inte att det passade in i berättelsen. Sen hade jag också svårt för Snow. Jag vet att han är en karakatär som man inte ska gilla, men en bra författare kan skriva om osympatiska eller ”dåliga” karaktärer och ända få läsaren att vara intresserad av den karaktären. Gillian Flynn är ett bra exempel. Tyvärr lyckades inte Collins med detta och Snow kändes ganska så platt för att vara en huvudkaraktär.
Som sagt så velar jag lite om vad jag egentligen tycker The Ballad of Songbirds and Snakes är en bra bok eller inte. Den tillför ju inte heller så mycket nytt till bokserien, men det fanns ändå saker som var läsvärda.
Ewelinas bokblogg 