Titel: Hurramabad
Författare: Andrej Volos
Originalets titel: Хуррамабад (2000)
Serie: –
Sidor: 411
Förlag: Ruin (2005)
Utläst: 31/12
Handling
Författaren berättar om de stora historiska skeendena ur den lilla människans perspektiv. En son tar farväl av sina föräldrar, en man släpper ut sin sköldpadda i naturen, en ung kvinna handlar tomater, en äldre herre blir hämtad mitt i natten. Vi möter radikala islamister, envisa gummor, maffialedare och trädgårdsmästare ? allt under den stekheta centralasiatiska solen. Ett litterärt monument över ett fallet imperium, en berättelse om hemkänsla och främlingskap, tillhörighet och ensamhet, full av inkännande porträtt av människors vardagsliv och samtidigt en medryckande samtidsskildring av en avlägsen del av världen.
Mina tankar
Det här är inte en bok som jag skulle ha valt att läsa själv, men då jag ville läsa en bok från Tadjikiztan så föll valet på denna bok. Det är ett land som jag verkligen inte alls hade någon kunskap om, möjligtvis att jag kunde placera det någonstans mellan Europa och Asien men inte mer.
När jag läste boken så väcktes min lust att ta reda på mer om landet. Det är inte direkt upplyftande, ett land präglat av låg levnadsstandard, drogsmuggling och tidigare inbördeskrig.
Novellerna är inte heller speciellt upplyftande läsning, men flera av dem är intressanta. Framförallt de noveller som på något sätt handlar om hur det är att vara människa under krig och vad det gör med en att leva i en sådan miljö eller att vara på flykt. Vissa av novellerna har jag svårt att förstå överhuvudtaget medan andra berör.
Även om betyget ligger kring medelbetyg så har det ändå varit en intressant läsupplevelse då jag kände att jag lärde mig något utav att läsa boken. Det kändes som att författaren lyckades beskriva landet och kanske också människorna på ett sätt som gör att det är en bok jag ändå kommer minnas.
Ewelinas bokblogg 